Tabbi, som vi kallar henne är min storhäst. Nio månader efter inköpsdatum (maj 2013) upptäcktes en mankfraktur på röntgen. Detta har gjort att hennes liv som ridhäst fått ett abrupt slut. Mer om det kan man läsa här här och här
 
På sin nioårsdag satte Tabbi sina hovar i Sundsvall första gången. Tidigare under sommaren hade vi varit iväg till Stockholm och provridit hästar. Med en hel del fina i åtanke åkte vi hem och visade filmer för min tränare, som valde ut Tabbi som den bästa. 
Som i rubriken heter hon Tabea II (läses 2). Detta efter uppfödarens brist på fantasi, Tabea var nämnligen Tabbis moders namn. Som pappa har hon Cortez, med avkommor som hoppat ända upp till OS. Hennes helsyskon har hoppat upp till 140.
 
Det är ganska hemskt att läsa inlägg om Tabbi skrivna före maj. Hon diagnoseras som testig, stoig och kaxig. 
Detta efter att hon ibland kunde starta kicka och fara runt, och inte sluta förän jag var på marken. Ibland provicerat, ibland inte. Självklart kollade vi så hon inte var halt, eller inte hade några smärtor. Så var inte fallet, tills vi blev tillsagda att sadeln låg fel, och vi skaffade en ny. Amerigo till och med för att det skulle passa optimalt. 
Då funkade det rätt bra efter det. Månader senare började hon bli extrem. Jag betonar igen: jag har stått i ett stall på en ridskola, blivit sedd av över 10 människor varje dag och tränad för A- och B-tränare. Ingen har sett hälta ens när de letat efter den. 
Jag tävlade upp till 110 hoppning med planer att avancera inom någon månad. Men det var konstigt, för hon började stoppa allt mer, speciellt på tävling. Sista gången blev jag utesluten för att inte lyckats ta mig över startlinjen. Hon bockade och kickade så att jag inte kunde göra med än att hålla i mig. Jag var arg.
En vecka senare kollade vi upp henne. Veterinären såg en svag svag hälta i trav på böjt spår. Efter böjprov var hon så blockhalt att hon nästan ramlade ihop. Lika i båda benen. Hon blev behandlad för kotledsinflammation och skrittades för hand. Förstår ni hur tapper en häst är för att hoppas och träningsridas flera dagar i veckan och samtidigt ha så ont att hon egentligen inte borde kunna stödja på benet. Och gör det ändå utan att visa minsta lilla.
 
Vid återbesöket var det nästan helt läkt. Vi hade tagit med oss sadeln för att visa det konstiga beteende hon uppvisar när man går första minuterna efter sadling. En slags samlad skruvad sluta, helt stel men utan att vinkla öronen (detta har hon alltid gjort). Veterinären fattade ingenting. Likadant beteende om man spände gjorden stenhårt eller helt struntade i den för den sakens skull. Ingen på kliniken förstod, men det var inget normalt beteende och hon röntgades. Då kom det här upp.
 
Om hästen var tapper som gick med dubbla kotledsinflammationer, vad är hon inte då som går med dubbla grova kotledsinfalmmationer OCH en krossad manke. En sadel och ett tryck från en ryttare som ligger och nöter på stället där benen som ska böra upp är helt mosade. (Hon känner inte av när man bara trycker med handen och det syns inget utifrån)
 
Den här hästen har lärt sig att hantera smärta. Troligen av att man har blivit arg på henne när hon försökt. Och detta har pågått i år. Förstår ni vad sorgligt? Med en krossad manke har hon hävt sig över 120-banor felfritt. 
För nuläget står hon och chillar i ett stall på landet. Så avslappnande har hon nog aldrig haft det.
Tillsammans med denna trasiga häst lyckades jag inom strax över ett halvår klättra upp till LA-dressyr med drygt 60 % och felfri i 110 hoppning. Nu vet ni vem ni ska tänka på när ni måste bita ihop.