Elton var min ponny jag hade 2009-2012. Det var min första egna häst och han har väl lärt mig det mesta. Vi tog oss till LA i både hoppning och dressyr innan hans tävlingsglädje tog slut.
Nu står han hos en tjej och hobbyrids och har det chill. Desutom i närheten så jag kan hälsa på då och då. 
Han är en riktigt stor d-ponny, troligtvis en liten bit över ponnymåttet, och det tog ett bra tag innan jag mäktade med honom ordentligt. Han är född -95 och jag köpte honom som 14. då hade han tävlat LA för några år sedan, och hoppat LB med nuvarande. Aldrig startad dressyr.
Vi börjde tävla LD, LC och jag var så nervös och skakig att jag inte ens kunde sitta ner i sadeln. Istället stod jag i stigbyglarna och svängde med hand och vikt och var helt förstelnad ända tills jag kom till omhoppningen då jag bara vart peppad. jag hade med mig en rosett nästan jämt. Elton kunde inte riva och min tränare sa när vi letade ny häst att vi aldrig skulle hitta en som hoppade lika bra.
Det gick väldigt framgångsrikt fram till våren nästa år. Första tävlingen gick grymt. Jag vann stilhoppning och blev placerad i LB, som jag knappt hoppat innan. 
Därefter var det stopp. Vi utvecklades allt mer och jag började behärska honom. På träningarna gick han super och jag fick hoppa upp en grupp. Jag slutade vara nervös på tävlingar. Men när vi skulle tävla var det stopp. Nästan varje gång var jag utesluten, och när jag inte var det kom jag runt med två ägringar och en massa tidsfel.
Ibland kom det glimtar då jag lyckades ta mig runt felfritt, kom till omhoppning och till och med tog en rosett. Men det hände nästan aldrig. Då skulle förhållandena vara perfekta och han skulle vara på bra humör. Jag kunde komma i bra och stark galopp, vända upp mot hinret och när det var 4 galoppsprång kvar kunde han bara stänga av och sätta sig på bakbenen.
Ett år och vinteruppehåll senare hade det börjat funka igen. Jag hade tränat mycket och låg på LA nivå i både hoppning och dressyr. Det var också det jag började rida. Folk kan kritisera det, men när Elton stannade gjorde han det oavsett om det var 120 eller 30. Vi ville fortsätta framåt så mycket vi kunde, och förhoppningsvis timea de bra dagarna.
Han slutade med sitt stoppande när du vände upp mot hindret, vilken var en lättnad. När du rider LA måste man våga rida. Följa med och våga galoppera, inte sitta och vänta tills man är 100 % på att hästen hoppar av. Det gjorde att han under sina sämre dagar (nästan jämt) såg små tillfällen att i avsprånget tvärnita. Det gjorde att jag tuggade grus flertalet gånger.
Men ett år senare var det en hemmatävling. Mars var det och jag skulle hoppa LA. En A:0a var det, och jag skulle, som vanligt, rida på, komma över hindren och låtsas som att jag satt på världens snällaste häst som hoppade allt. 
Jag vet inte vad det var som hände, men allt bara flöt. Jag behöll känslan hela banan och det bara fungerade. Jag red på och svängde, och red ut med en vinnartid. Det där ögonblicket kan jag leva på fortfarande och jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Men jag red in på prisutdelningen med tårar. Jag har kvar rosettet, plaketten, täcket och till och med grimman jag fick då. Ibland undrar jag om det var värt att ha 1-2 år av skit för ett tillfälle som det jag hade då. För det var så otroligt. 
 
Man skulle kunna säga att poletten ramlade ner, men den "åkte upp" med samma hastighet och jag började vägra ut mig igen. Den sista tävlingen gjorde vi på näset i maj. Det var ett test. Det hade varit en väldigt stoppig period hela säsongen utom den där LAn. Så nu var det avgörande. Vi gick ner 20 cm till LC. Var det inga problem här skulle vi försöka lite till. Då fanns det åtminstone lite vilja kvar. 
Vi vägrade ut oss på andra hindret. 1-2 månader senare hade jag inte längre någon liten krubb bitare kvar.